EU:s makt varierar mellan olika politikområden

I EU:s fördrag står det vilka politikområden EU har rätt att besluta om. Det brukar kallas tilldelade befogenheter, det vill säga att EU har fått sig tilldelad makt från medlemsländerna. Det innebär alltså att EU inte får besluta om lagar och regler om inte medlemsländerna har tillåtit det.

EU har olika mycket inflytande, eller makt om man så vill, inom de politikområden där EU har fått rätt att besluta. Generellt har medlemsländerna mer makt och EU mindre inflytande i de frågor som är känsliga för medlemsländerna. Det gäller till exempel beslut om utrikespolitiken men även när det gäller polisiärt och straffrättsligt samarbete.

Alla beslut måste ha en grund i fördragen

EU:s fördrag visar vilka områden som EU kan lagstifta eller fatta beslut om. Alla rättsakter, till exempel direktiv, förordningar eller beslut, som EU beslutar om måste ha en hänvisning till en eller flera artiklar i fördragen. Detta kallas för att rättsakter måste ha en rättslig grund.

När EU-kommissionen föreslår en ny lag måste det finnas en hänvisning till vilken eller vilka artiklar i EU:s fördrag förslaget grundar sig på. I den eller de artiklarna i fördragen står det också på vilket sätt lagen ska beslutas, det vill säga vilket beslutsförfarande som institutionerna ska använda.

Under beslutsprocessen brukar kommissionens förslag granskas just med avseende på den rättsliga grunden. Det händer ibland att Europaparlamentet och/eller ministerrådet ifrågasätter den rättsliga grunden som kommissionen hänvisar till. EU-domstolen kan ogiltigförklara en antagen rättsakt som saknar rättslig grund.

För vissa rättsakter är den rättsliga grunden inte en fördragsartikel utan i stället en annan rättsakt. Detta gäller särskilt de rättsakter som kommissionen antar för att genomföra mer övergripande rättsakter som ministerrådet och Europaparlamentet redan antagit. Alla rättsakter måste dock i något led kunna härledas tillbaka till fördragen.

Kompetenskatalogen delar in frågor i tre block

I fördraget om unionens funktionssätt, EUF-fördraget, finns en uppräkning av politikområden och vilken makt eller befogenhet EU har inom respektive samarbetsområde. Uppräkningen kallas för kompetenskatalogen. Katalogen är inte uttömmande men kan ses som en översiktlig ansvarsfördelning mellan EU och EU-länderna. Kompetenskatalogen är indelad i tre delar:

1. Områden där EU har exklusiv befogenhet

Inom de områden som omfattas av denna kategori har EU ensamrätt att lagstifta och sluta avtal. Medlemsländerna får inte lagstifta i dessa frågor. Det gäller följande områden:

• tullunionen
• fastställandet av de konkurrensregler som är nödvändiga för den inre marknadens funktion
• den monetära politiken för de medlemsstater som har euron som valuta
• bevarandet av havets biologiska resurser inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken
• den gemensamma handelspolitiken.

EU kan även ha exklusiv befogenhet att ingå internationella avtal om det bestämts i en rättsakt eller om det är nödvändigt för att EU ska kunna genomföra fördragens bestämmelser.

2. Områden där EU delar befogenhet med medlemsländerna

Inom de områden som omfattas av denna kategori delar unionen och medlemsländerna rätten att lagstifta och sluta rättsligt bindande avtal. Medlemsländerna får lagstifta om en specifik fråga inom dessa områden om EU inte redan har gjort det. Det gäller följande områden:

• inre marknaden
• socialpolitiska delar som omfattas av fördraget
• ekonomisk, social och territoriell sammanhållning
• jordbruk och fiskeri (undantag för bevarandet av havets biologiska resurser)
• miljö
• konsumentskydd
• transport
• transeuropeiska nät
• energi
• området med frihet, säkerhet och rättvisa
• gemensamma angelägenheter i fråga om säkerhet när det gäller de aspekter på folkhälsa som anges i fördraget.

Inom områdena forskning, teknisk utveckling och rymden ska unionen ha vissa begränsade befogenheter, bland annat att etablera och genomföra program. EU:s åtgärder får inte hindra medlemsländerna från att utöva sina befogenheter.

Inom utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd ska unionen ha befogenhet att vidta åtgärder och en gemensam politik. EU:s åtgärder får inte hindra medlemsländerna från att utöva sina befogenheter.

3. Områden där EU endast har befogenhet att vidta åtgärder för att stödja, samordna eller komplettera medlemsländernas åtgärder

Inom de områden som omfattas av denna kategori har EU rätt att stödja, samordna eller komplettera medlemsländernas insatser utan att ersätta deras befogenhet inom dessa områden. EU:s lagstiftning inom dessa områden får alltså inte innebära en harmonisering av medlemsländernas bestämmelser i lagar och andra författningar. Det kan till exempel handla om EU-program för att finansiera projekt i medlemsländerna. Det gäller följande områden:

• skydd för och förbättring av människors hälsa
• industri
• kultur
• turism
• utbildning, yrkesutbildning, ungdomsfrågor och idrott
• civilskydd
• administrativt samarbete.

Utöver dessa tre huvudsakliga kompetens- eller befogenhetskategorier ska EU även ha rätt att se till att samordningen av medlemsländernas ekonomiska politik, sysselsättningspolitik och socialpolitik fungerar. EU ska även ha befogenhet att fastställa och genomföra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, inklusive den gradvisa utformningen av en gemensam försvarspolitik.

Länderna en del av EU:s politiska system

Kompetenskatalogen visar en översiktlig ansvarsfördelning mellan EU och medlemsländerna. Men att se EU och länderna som helt skilda från varandra är en förenkling. Medlemsländerna är med i den beslutsprocess som leder fram till nya EU-lagar. Representanter från medlemsländernas regeringar sitter i EU:s ministerråd som godkänner ny lagar, vanligtvis tillsammans med Europaparlamentet.

Det är även medlemsländerna som ansvarar för att genomföra de bestämmelser EU beslutat om. I många fall beslutar EU om övergripande regler i form av direktiv. Det ger utrymme åt länderna att avgöra exakt hur direktivets bestämmelser ska uppfyllas genom nationella lagar och föreskrifter.

EU får inte lägga sig i bostadspolitik och skolfrågor

Det som inte står i EU:s fördrag får EU alltså inte besluta om eller lägga sig i om man så vill. Exempel på frågor som faller utanför EU:s makt är EU-ländernas inkomstskatter, bostadspolitik, sjukvård och vilka energikällor länderna använder.

För att lägga till nya uppgifter eller befogenheter till EU:s uppgifter måste fördragen ändras. För det krävs att alla medlemsländer är eniga om ändringarna och de uppgifter EU har blivit tilldelade.

Senast uppdaterad: 2013-03-08