EU:s jordbrukspolitik – hit går nästan halva budgeten

EG, grunden till dagens EU, bildades under 50-talet. Vid den tiden rådde det matbrist i Europa och jordbruket sysselsatte en stor del av befolkningen i de europeiska länderna. Jordbruket var därför en viktig fråga för de blivande medlemsländerna som ofta hade olika stöd till de egna jordbruksektorerna. Därför fick även den gemensamma jordbrukspolitiken en framträdande roll i det så kallade Romfördraget som lade grunden till EG.

EU-stöd till bönder och landsbygden

Målen för EU:s jordbrukspolitik är idag desamma som på 50-talet:

• höja effektiviteten inom jordbruket
• garantera en skälig levnadsstandard för lantbrukarna
• stabilisera marknaderna för jordbruksprodukter, det vill säga att minska effekterna av variationer i utbud och efterfrågan
• trygga försörjningen av jordbruksprodukter
• garantera konsumenterna tillgång till jordbruksprodukter till rimliga priser.

För att beskriva hur EU:s jordbrukspolitik ser ut idag kan man dela upp den i två delar. Den ena delen handlar om jordbruksmarknaden och stöd till bönder, den andra delen handlar om miljö- och landsbygdsutveckling.

Marknaden och stöd till bönderna

Gemensamma priser

EU ska garantera bönderna ett lägsta pris (interventionspris) för sina varor oberoende av marknadspriset som ju avgörs av utbudet och efterfrågan på varorna. Istället bestäms priserna av EU:s institutioner. Om marknadspriset hotar att sjunka under det bestämda priset ingriper EU. Det sker genom att EU köper upp överskottet på marknaden för att på så vis höja efterfrågan och hålla priset på en bestämd nivå.

Unionspreferens

EU:s jordbruksprodukter ska prioriteras framför produkter från länder utanför EU. Jordbruket i EU skyddas på så sätt från konkurrens utifrån. Detta sker i huvudsak genom importtullar på varor utifrån och exportsubventioner till EU-producerade varor som säljs till länder utanför EU. Användningen av dessa tullar och subventioner har minskat på senare år.

Gemensam finansiering

Den gemensamma jordbrukspolitiken finansieras via EU:s budget som medlemsländerna betalar avgifter till. En strukturfond som förvaltas av EU-kommissionen ger stöd till jordbruket. Ett exempel på så kallat direktstöd inom jordbruket är gårdsstöd. Detta stöd innebär att jordbrukaren får EU-stöd i förhållande till hur mycket mark han eller hon brukar. Tidigare fick jordbrukarna stöd efter hur mycket de producerade.

Stöd till miljö- och landsbygdsutveckling

EU:s landsbygdsprogram ska till exempel ge stöd åt projekt som förbättrar konkurrenskraften inom jord- och skogsbruk och till projekt som bevarar och utvecklar marker med höga natur- och kulturvärden. Dessutom ska landsbygdsprogrammet ge stöd till projekt som uppmuntrar nya företag och entreprenörskap på landsbygden.

EU:s regler för djurhälsa och djurtransporter

Det finns även andra EU-regler som är kopplade till jordbruket. EU har till exempel bestämmelser om vilka krav som ska ställas på djurtransporter och slakterier. Det finns också regler för märkning, registrering och journalföring av djur för att möjliggöra smittspårning.

Konsumenterna ska styra jordbrukspolitiken

Även om målen för jordbrukspolitiken är desamma har innehållet i politiken förändrats i olika omgångar sedan 50-talet. År 2003 fattade EU beslut om en grundläggande reform av EU:s jordbrukspolitik. Målet med reformen var att anpassa politiken efter konsumenterna och göra produktionen av jordbruksprodukter mer marknadsanpassad. Reformen innebar bland annat att:

• Ett stöd infördes (gårdsstödet) som betalas ut oberoende av hur stora volymer som produceras.
• Olika krav om bland annat miljö, livsmedelssäkerhet, djurhälsa och markskötsel -infördes för dem som vill få stöd. Kraven kallas tvärvillkor.
• Pengar för att stärka miljö- och landsbygdsutvecklingen omfördelades.

År 2007 beslutade EU även att slå ihop regler för olika jordbruksprodukter i en gemensam EU-förordning. Förordningen började gälla i januari 2008.

Hälsokontroll för att anpassa utbud till efterfrågan

Under 2007 startade EU-kommissionen en översyn av jordbrukspolitiken som kallades "hälsokontrollen". Syftet med översynen var att göra EU:s jordbrukspolitik mer marknadsanpassad genom att produktionen främst ska styras av konsumenternas efterfrågan. Översynen resulterade i att kommissionen föreslog nya regler, som EU-ländernas ministrar sedan kom överens om i november 2008. Reglerna gäller fram till slutet av 2013. De nya reglerna innebär bland annat att:

• kravet på att tio procent av jordbrukarnas mark ska ligga i träda avskaffas
• mjölkkvoterna höjs med en procent varje år fram till 2015, då de försvinner helt
• mer pengar ska flyttas över från gårdsstödet till landbygdsutveckling, för att gå till olika miljöåtgärder
• tvärvillkoren, det vill säga krav som jordbrukarna måste uppfylla för att få stöd, förenklas.

Nästan halva EU:s budget går till jordbruket

Idag går lite mer än 40 procent av EU:s budget till jordbrukspolitiken. Under 70-och -80-talet var jordbrukspolitikens andel av budgeten nästan den dubbla. Även om jordbrukspolitikens andel av budgeten har minskat är det fortfarande flera länder, däribland Sverige, som vill att EU:s utgifter inom detta område ska minska ännu mer. Sedan finns det andra länder, som Frankrike, som vill att EU:s utgifter för jordbrukspolitiken ska ligga kvar på nuvarande nivå.

Frankrike är det land som tar emot mest pengar från EU:s jordbruksstöd i absoluta siffror. Grekland och Ungern är däremot de största stödmottagarna relativt sett, det vill säga i förhållande till ländernas bruttonationalinkomst (BNI). Minst pengar går till Malta.

Under 2011 betalade Jordbruksverket ut cirka 11,6 miljarder kronor i jordbruks- och landsbygdsstöd i Sverige. Merparten av stödet kom från EU men en del finansierades även av Sverige. Den största delen av stödet var gårdsstöd.

Den framtida jordbrukspolitiken?

Just nu pågår en debatt om hur EU:s jordbrukspolitik ska se ut i framtiden, närmare bestämt efter 2013 när EU:s nästa långtidsbudget börjar gälla. Eftersom en stor del av EU:s budget går till jordbrukspolitiken är diskussionen om den nya budgetperioden och jordbrukspolitiken tätt sammanlänkade.

I oktober 2011 kom EU-kommissionens konkreta förslag på hur EU:s jordbrukspolitik ska se ut från 2014. Enligt förslaget ska merparten, cirka 70 procent, av pengarna gå till jordbrukare i form av jordbruksstöd. Den resterande delen ska bland annat gå till landsbygdsutveckling. För att kommissionens förslag ska börja gälla måste Europaparlamentet och ministerrådet vara eniga om texten, något som beräknas vara färdigt under 2013.

Matbrist styrde jordbrukspolitiken från början

Genom en gemensam jordbrukspolitik ville de dåvarande EU-länderna säkerställa att det skulle finnas tillräckligt med mat i Europa och samtidigt garantera jordbrukarna en rimlig inkomst. Stöden till jordbruket skulle finnas kvar men vara gemensamma för alla bönder. De konkreta reglerna för den gemensamma jordbrukspolitiken började gälla i början av 60-talet. Då skapades de första reglerna för olika sektorer jordbruksprodukter, exempelvis socker och spannmål, som innebar gemensamma priser, kvalitetsbestämmelser, bidrag och kvoter för respektive sektor. Dessutom inrättades en särskild fond för jordbruket.

EU:s stöd till jordbruket ledde till stora produktionsöverskott på 80-talet. För att bli av med överflödet började EU subventionera export av jordbruksprodukter till länder utanför unionen. Ett annat sätt att bli av med överflödet var att lagra det och sedan sälja det inom EU till subventionerat pris. Dessutom införde EU kvoter för olika varor, exempelvis mjölk, för att hålla produktionen under kontroll.

Senast uppdaterad: 2013-02-05